Det är med sorg i hjärtat som jag har kommit hem från min sista träning på Studio 17. Det var mycket tungt att sitta för sista gången på den där jävla bussen som tar sån jävla tid att åka med. Det var ännu tyngre att komma ned till lokalerna och känna lukten för sista gången, men tyngst av allt var att se Yvanna, inte för sista gången men ändå. Det behövdes inte mycket mera en en klapp på benet och en tung suck från oss båda när vi satt tysta i soffan så började tårarna rinna både på mig och henne. Usch och fy. Tungt, tungt. Men träningen gick bra hur som helst, fast jag inte kunde koncentrera mig så mycket. Det var mycket "Det här är sista gången jag..." i hjärnan ist. för koreon.

Jag och Y hade lite deeptalk på vägen hem, och vi kom fram till att få med Johanna, Linnea och Nathalie in till stan, så det känns lite bättre nu. Men sorgen är fortfarande stor.

Jag kan nog inte förklara hur mycket jag kommer sakna Studion, det var så mycket mer än bara en dansskola. Och jag vet att jag inte är den ända som har den varmt om hjärtat. Men detta kanske är början på något nytt?